E-böcker på bibliotek och varför jag ibland längtar till småtrycket

Jag är inte bara trebarnspappa. Jag är också bibliotekarie. Jag jobbar ånyo sedan ett halvår med e-böcker och undrar nog fortfarande vad en e-bok egentligen är. Inte desto mindre vad ett eboksavtal egentligen är. Eller snarare hur ett idealt eboksavtal borde vara utformat.

Längtan till småtrycket
Jag har i omgångar jobbat med eböcker i min profession och jag kan utan att överdriva säga att inget har gjort mig så frustrerad, irriterad och till bristningsgränsen uppretad som eböcker. Det är då jag brukar längta till småtrycket. Tänk att få katalogisera och digitalisera fotbollskalendrar och konstkataloger istället. Känslan är densamma som när jag blir desillusionerad över det småborgerliga, urbaniserade livet och längtar efter att bli bonde, trots att jag vet att jag inte skulle orka med det. Småtrycket används kanske lite orättvist ibland på ett universitetsbibliotek som ett exempel på en verksamhet som inte är högprioriterad när det gäller bibliotekets mål, vilket e-böcker däremot är och det är precis här problemet ligger: biblioteken vill ha e-böcker till varje okritiskt pris för att ledningen har som högprioriterad mål att utveckla det elektroniska biblioteket.

Som sedan länge förespråkare för e-böcker är jag fast övertygad om att e-böcker ska man inte köpa in bara för att man måste ha något att visa upp. Det är högst tveksamt att lägga dyra pengar på e-boksavtal som inte uppfyller rimliga krav, både utifrån användbarhet och kostnaddseffektivitet. Som statligt anställd anser jag att skattepengar ska användas med eftertanke och noggrannhet (och det är väl få som inte skriver under ett sådant påstående). Därför vill jag påstå att det många gånger kan vara vettigare att ha bibliotekarier med e-boksansvar som är aktiva i debatten om e-böcker och jobbar eftertänksamt i utvärderingen av e-boksavtal och dess tekniska lösningar än en bibliotekarie som bara halvblint säger: “Okej, nu har vi si å så många kronor: vilka minst usla ebokslösningar ska vi köpa in denna gång?”

E-bokens framtid
Med tanke på de senaste dagarnas debatt om e-bokens framtid tänkte jag kommentera och referera detta i ett, i dessa Twitter-tider, obönhörligt långt inlägg:

Att Författarförbundets utspel har fått mycket pisk är kanske inte så konstigt. I kommentarsfältet till artikeln skriver Jörgen Lindell:

“Det här var nog den mest korkade slutsats av en annars korrekt analys jag någonsin sett… Vad tror författarförbundet kommer att hända när boken på biblioteket är ‘utlånad’? Givetvis kommer folk att hämta hem den från andra källor, och då blir det ingen biblioteksersättning alls”

Anders Mildners fråga om varför Författarbundet inte frågat sina medlemmar känns synnerligen befogad när det gäller ett sådant kontroversiellt uttalande.

Mina egna ståndpunkter
När det gäller mina egna ståndpunkter i e-boksfrågan är de inte på alla punkter bestämda. Som säkert många andra kolleger famlar jag också tidvis i mörkret. Problemet är dock, med risk att svära i kyrkan, att allt för få bibliotekarier problematiserar e-boksavtalen eller testar de tekniska lösningarna fullt ut. Å andra finns det också bibliotekarier som håller fast vid den tryckta bokens förträfflighet utan att ens testa att läsa en e-bok.

Jag hör till de som faktiskt respekterar, till viss nivå, författarens upphovsrätt. Jag är själv författare. Samtidigt har jag ingen sympati med de stora förlagen, varken i egenskap av bibliotekarie eller författare. Det betyder inte att jag förstår att de, som alla andra privata aktörer, vill ha så mycket betalt som möjligt för sina tjänster, men använder man skattemedel ska man också som skattebetalare få valuta för dessa och biblioteken ska inte okritiskt göda redan feta grisar eller göda upp kultingar till feta galtar och suggor (som man biblioteken nu gör i Elib-fallet).

I Walter Isacssons biografi om Steve Jobs står det i den delen som handlar om när Steve Jobs startade iTunes:

“Hans [Läs:Jobs] kulturradikala arv innebar dessutom att han inte kände någon sympati för skivbolagen. Men han trodde på att skydda upphovsrätten och att artister skulle tjäna pengar på det de gjorde”.

De lagliga alternativen
Förlagen är på väg att göra samma misstag som musikindustrin gjorde tills iTunes och Spotify dök upp när det egentligen redan var försent. Skillnaden är att denna gång vill biblioteken som offentlig institution vara med i leken som en företrädare, eller ska vi kalla det en mellanhand?, för samhällets medborgare.

Johan Lundberg skriver i kommentarsfältet till Författarförbundets artikel i SvD:

“Jag betalar mer än gärna de upphovsmän som skapar kulturen jag konsumerar, men det är svårt när producenterna och distributörerna sitter och bromsar spridningen av lagliga kopior”.

I Jobs-biografin finns ett citat av Jobs ang. iTunes:

“Vi tror att åttio procent av de personer som stjäl saker helst inte vill göra det, men att det helt enkelt inte finns något lagligt alternativ. Så vi sa: ‘Låt oss skapa ett lagligt alternativ…’ …användarna vinner på det, eftersom de får en bättre tjänst och inte behöver bli tjuvar”.

Anna Vogel skriver i egenskap av förläggare på ett litet förlag med anledning av Författarförbundets utspel:

“Biblioteket [Läs: Kristianstad] har hört av sig till Elib och velat förhandla om mängdrabatt. Ska verkligen även det hundrade utlånet av en och samma titel kosta 20 kronor? Elib var dock inte intresserat av någon rabatt?”.

Distributörerna, och de förlag som valt dessa som företrädare, gräver sin egen grav om man inte för en öppen diskussion med biblioteken för att hitta ett avtal som gagnar båda parter i en större utsträckning. Det är fullt möjligt för alla svenska folkbibliotek att bojkotta Elib när gällande avtal löpt ut. Den enda kritik jag ser från de som sitter i beslutsposition på biblioteken eller som äger någon slags opinionsbildande roll är väl Niclas Lindberg på Svensk Biblioteksförning. Rätta mig gärna om jag har fel! Dock ser jag inte att Lindberg riktat kritiken mot någon enskild aktör, i detta fall Elib. Biblioteksleverantörer av olika slag sponsrar båda biblioteksföreningarna SB och SFIS och därför kan detta var ett känsligt ämne.

Det är också möjligt för låntagare att starta en bojkottningskampanj. Precis som det är fullt möjligt för svenska forskningsbibliotek att gå samman och ställa krav tillsammans mot leverantörer. Det är inte ens en praktisk omöjlighet att samla nordiska forskningsbibliotek och ställa krav. Trots allt görs det inte fastän att bibliotekarier (på golvet) öppet kritiserar många av dagens e-bokslösningar.

Anna Vogel sätter också huvudet på spiken:

“Min erfarenhet som liten förläggare är att många förlag överlåter e-bokshanteringen till Elib, eftersom e-böcker kräver specialistkunskap. Men om biblioteken ska kunna erbjuda e-böcker på allvar kan inte Elibs distribution och prissättning vara allenarådande”.

Distributörerna lever på förlagens okunskap och handlingsförlamning inför det nya.

Centraliserad nationell lösning
Anders Mildner kommer med ett förslag som jag till stor del skriver under på och drömt om i flera år:

“Om man ville hushålla med sina pengar och följa den digitala logiken, skulle man så klart nöja sig med att bygga upp en central tjänst på till exempel KB, varifrån alla böcker sedan lånades. I stället kommer nu alla bibliotek få använda en del av sina budgetar för att sköta om sin teknik”.

När jag för kolleger föreslagit idén om en central tjänst där biblioteken styr över gränssnittet har de flesta kolleger skakat på sina huvuden. Varför? Jo, för det första är det få bibliotekarier som tror att biblioteken tillsammans skulle kunna skapa denna infrastruktur för ett bibliotekens “ebook store”. Även om man tar hjälp av en kommersiell utvecklare. För det andra har idag Kungliga Biblioteket ett mycket dåligt rykte ute i landet, av många olika anledningar jag inte tänkte gräva djupare i här, men som diskvalificerar de som utförare av ett sådant uppdrag. Tanken om nationell databrunn är ju delvis något i denna riktning och den debatten har varit intensiv inom forskningsbibliotekens värld.

Rasmus Fleischer är inne på samma tankar som Mildner om centralisering:

“Alla folkbibliotek har som sagt erbjudit en identisk tjänst från Elib. Rimligtvis kan verksamheten då centraliseras till Kungliga Biblioteket, oavsett om detta skulle betyda att staten tar över notan, att den delas i proportion till antal kommuninvånare, eller att det konstateras att notan är orimlig”.

Tekniska brister
När det gäller den tekniska aspekten kan jag säga efter att ha testat e-bokslösningar (som erbjuds forskningsbibliotek samt Elib för folkbibliotek) på olika enheter som datorer, smartphones, surfplattor, på olika operativsystem (Mac, Linux, Windows, Android, iOS), i olika webbläsare (IE, Firefox, Chrome, Opera, Safari)  och med olika programvaror (Adobe Digital Editions, Bbluefire, Aldiko, Calibre, Android ebooks etc.), att det är ett mörker med vissa ljusglimtar. Jag skulle kunna räkna upp en massa exempel, men jag besparar er med att konstatera att t.ex. Dawsonera (Dawson Books) inte erbjuder nedladdning av sina böcker till surfplattor och att onlineläsningen bara funkar för Safari, samtidigt som de använder DRM och vattenmärke, som försvårar läsningen.

Tänkvärt är det att i Walter Isacssons Jobs-biografi läsa om hur iTunes växte fram, oavsett vilken åsikt man har om fildelning, DRM etc. Chefen för iTunes Store, Eddy Cue, gissade att Apple skulle sälja en miljon låtar inom ett halvår när iTunes visades upp 28 april 2003, men istället såldes en miljon låtar på sex dagar. Jobs konstaterade:”Det här kommer att gå till historien som vändpunkten för musikindustrin”. Februari 2010 såldes låt nummer 10 miljarder! Plussa på detta med framgångssagan Spotify och alla deras prenumeranter av premium-konton. Detta apropå folks betalningsvilja.

Nu ska jag läsa klart “Biblioteket” och “Boken” av Rasmus Fleischer utgivet på Ink bokförlag, 2011, och det lär väl inte bli sista gången jag uttalar mig i e-boksfrågan och drabbas av en längtan att skapa ordning i småtrycket.